Sommartider hej, hej.

Det är så himla härligt med vår, ljus, sol och värme. Fågelsång och unken doft. Bar asfalt och grushögar. Ja allt, förutom den här korta lilla perioden just efter att man ställt om klockan.
Jag är extremt mat och sömnkänslig, som ett barn. När jag är hungrig är jag ett monster och om jag inte får sova ordentligt blir jag, på riktigt, knäpp. Har träffat folk som tycker att man bara ska skärpa sig, dricka lite vatten eller försöka intala sig att man visst är pigg, sånt har aldrig funkat på mig.
Min dygnsrytm just nu, på vardagar, innebär att jag går och lägger mig 22 och kliver upp 06.15, för då är jag trött respektive (nåja) pigg. Bara det att när man ställer om klockan så blir ju allt förstört. Igår kväll när klockan var 22 så tyckte ju min kropp att det var en timme kvar till sängdags och när klockan ringde så var min inre klockan 05.15, jag var inte ens (nåja) pigg, bara astrött (se bild). Föreslår därför att vi from börjar ställa om klockan natten mellan fredag och lördag, för på helgen så kan jag ju ha hur fuckad rytm som helst. Låter bra? Då säger vi så.

Att göra en bloggpudel

Att starta en blogg mitt i uppsatsskrivandet var kanske inte världens smartaste ide. Lägg sen till att det sa pang och så kom våren så förstår ni min totala frånvaro. Att skriva uppsats är skitkul. Jag sitter på skolan hela dagen och får grotta ner mig i ett intressant ämne och känna mig lite nördig och sen på lunchen kan jag hänga i solen med roliga klasskompisar. Livet är ganska gott just nu faktiskt. Men jag lovar, ska vara mer aktiv bloggare.

Homage till bästisen

 Idag satte jag mig i bilen och körde tre mil (ej långt) till ett av mina favoritställen på hela jorden.

 Nämligen hem till min äldsta och bästa vän Naima. Naima och jag har känt varandra sen vi var fem och bodde på samma gård på ålidhem. Vi umgicks alltid med varandra, jämt. Idag har vi totalt olika liv med olika bekantskapskretsar och träffas inte riktigt lika ofta men det gör inget. Det känns ändå alltid lika tryggt att vara med Naima, hon känner mig så bra och jag kan alltid vara mig själv.

 Naima är en extremt kreativ och begåvad människa, det mesta hon tar i blir till guld men det finns två saker hon lyckats extra bra med.

 Nämligen den här

och den här. Världens finaste barn som är så kloka och underbara att hälften räcker. Jag har känt dom hela deras liv och räknar dom lite som mina egna. Så Naima, tack för att du finns och tack för att du är en sån himla bra mamma till mina pojkar!

Vinter, vår och Voldemort.

 I går köpte jag nya vårskor vilket resulterade i ett snöande utan dess like. Från barmark till vitt på nån timme.

 I dag var det strålande sol så jag drog på mig brillorna och tog en härlig promenad. När vi kommit halvvägs började det snöa och regna på en och samma gång. Det var bara att stoppa ner solglasögonen i fickan och streta sig hemåt. Jag försöker tänka att det här är ju våren i ett nötskal, det växlande vädret, och försöka se någon charm i det hela. Lite som att våren är som en tonåring som svallar av känslor och inte riktigt vet hur den ska uttrycka sig. Ena sekunden ba glad och solig och världens bästa och nästa stund skitförbannad, smäller i dörrar och snöar ner hela länet. Fast när jag tänker så blir jag mer irriterad än charmad, kan inte ungen bara lära sig att kontrollera sina känslor?!?!

Anyhow, en annan tanke som slog mig här om morgonen var om gud har delat upp sig själv i några horrorkrux? Är det det man menar med treenigheten, att gud delat upp sin själv i tre bitar som Voldemort, fast en light version? Eller är det så att gud och voldermort är samma person? Det här låg vi länge och diskuterade i sängen. Fatta vilken sympatiskt människa jag delar mitt liv med, som tycker att det är okej att bli väckt halv åtta för att jag har ett tryckande behov av att få rätsida på mina teologiska funderingar.

Prestationsångest och blodsmak.

Alltså att ha en blogg innebär ju en himla massa ångest. Speciellt om man är så dum som jag så att man outar den på facebook och (kanske?) väcker folks förhoppningar om att vara aktiv och rolig. Så i ett försök att ta ner mig själv och allas förväntningar på jorden presenterar jag en vanlig dag i mitt liv.

 Som jag skrev i mitt inledande inlägg så är jag student. Just den här morgonen innebar mitt studentskap att jag kunde sitta hemma och dricka kaffe och pula på med min c-uppsats. Efter lunch innebar dock mitt studentskap att jag packade in min c-uppsatskollega i bilen och körde till hemlig ort för att utföra en intervju.

 Vår uppsats handlar om coping, hur socionomer som arbetar med ensamkommande flyktingbarn hanterar de svåra situationer som dom ofta möter i arbetet. Uppsatsen är ju inte färdig än men redan nu kan jag avslöja att träning verkar vara en viktig faktor. Alla beskriver träning som viktigt både i förebyggande syfte och för att bearbeta jobbiga händelser.

Jag blev inspirerad och eftersom snön är borta i Umeå bestämde jag mig för att ta årets första utomhus löprunda. Dock var det kallt, alternativt jag hade klätt mig för dåligt, så jag blev tvungen att springa jättefort för att inte frysa ihjäl vilket resulterade i blodsmak i munnen och total utmattning.

Alltså verkligen total utmattning. Resten av kvällen satt jag i soffan och stickade, det var allt jag orkade med.

Det här är alltså en ganska typisk dag, så nu vet ni vad ni kan vänta er. Men häng med ändå vettja!

Hur långt är långt?

Båda mina småsystrar bor i Göteborg och den ena av dem berättade att när folk hör att hon är från Norrland  så får hon ofta frågan "tycker du att tio mil är långt?". Detta på grund av att det tydligen finns en generell uppfattning att norrlänningar (fortfarande) åker skidor till skolan, har närmsta granne i nästa kommun och inte drar sig för att köra 15 mil för att köpa mjölk. Man blir ju bara så himla trött på den bilden, därför ska jag klargöra det här en gång för alla. 10 mil är långt för att få vård, köpa mjölk eller svänga in till någon på en kopp kaffe. 10 mil är inte långt om man vill åka på semester, hälsa på någon man tycker mycket om eller åka på paradisbadet. Sen är det ju ett faktum att avstånden "här uppe" är större, det är glesare mellan bebyggda områden och det finns inte H&M i varenda kvarter men att fråga om 10 mil är långt är lika dumt som att fråga om en timme är länge. Det var dagens sanning det.

P.s I helgen åkte vi 30 mil för att sitta i en snödriva och hälsa på en krasslig 90-åring. Det var långt och inte. D.s

Åpen.

Jag älskar att få presenter, det är inte ens särskilt viktigt vad det är så länge jag får det utan att behöva betala för det. Extra roligt är det ju förstås om det finns en baktanke tex att någon vill göra mig glad eller tycker att jag är värd något extra eller att jag fyller år men om ärligheten ska fram är jag inte så noggrann. Jag blev därför extremt inspirerad när jag hörde av andra bloggare att man kan få saker om man har en blogg, mot det simpla utbytet att man skriver en rad om det. Helt otroligt! Här är min blogg, nu är det bara att börja skicka grejer. Känns det svårt att veta vad du ska ge? Ingen fara här kommer lite info som underlättar:

• Jag gillar att resa (gärna till varma länder)
• Är student = i ständigt behov av pengar, understrykningspennor och rabatter
• Har risigt hår (hårinpackningar, tack!)
• Älskar djur men lever med allergiker, alltså måste alla djur vara allergivänliga (förslag: minigris)
• Har en bil som låter konstigt...
• Är vegetarian, skicka inget kött!
• Är kortare än genomsnittet = storlek S, tack.

Det var väl ungefär allt som finns att berätta om mig, sätt igång, låt presenterna flöda.